Sara Williamson är doktorand här på institutionen i ämnet historisk arkeologi. Hon har gjort sitt första år hos oss och har därför ansökningsprocessen i färskt minne. Det var när jag hörde henne prata om hur hon gjort som jag tänkte att det var ett samtal många andra hoppfulla doktorandplatssökande skulle vilja lyssna på – och så kom den här serien samtal till. Jag fångade in Sara för ett samtal strax innan semestern sommaren 2022 och frågade ut henne om allt som hade med hennes ansökan att göra. Det här är ett sammandrag av det samtalet.
– När bestämde du dig för att du ville doktorera?
– Jag ville bli doktorand tidigt, redan under tiden jag skrev min uppsats. Jag läste brev från när Glimmingehus renoverades ur Antikvarisk- Topograiska arkivet (ATA)och där hittade jag detaljer som andra inte tittat på. Att fördjupa sig, koppla ihop ledtrådar, titta på de faktiska fynden eller de första källorna och inte bara läsa litteratur – allt det ledde till en aha!-känsla som inte går att slå. Så det ville jag göra mer av.
-Vad hände sen?
– Efter uppsatsen fortsatte jag att läsa avancerade kurser i den nischen, det området av ämnet (byggnadsarkeologi) jag visste att jag ville ägna mig åt. Jag fördjupade mig istället för att bredda mig och alla arbeten i framtida kurser gjorde jag med den inriktningen. Men när jag tagit examen fanns det inga doktorandplatser att söka så under tiden gjorde jag annat. Fick det första jobbet på Glimmingehus, och fler förmedlingsarbeten och projektanställningar följde. Jag sökte mig till jobb som låg nära mitt tänkta forskningsområde även om de inte ledde direkt till forskningen.
För tio år sen kom det ut en tjänst som jag sökte men min idé var inte färdigtänkt ännu och det kunde jag se efter jag sökt och inte kom in. Det fanns inte en tydlig avgränsning och jag hade inte valt ett rimligt material. Det var bara en tanke, en idé om en frågeställning då, men den respons jag fick var bra, även om det såklart kändes surt att jag inte fick tjänsten. Det var tydligt att för att få ihop en bra ansökan skulle det krävas heltidsfokus, och att jag skulle behöva påbörja den studie jag ville göra för att kunna visa hur jag ville göra min forskning. Den typen av fokus är svårt att kombinera med heltidsjobb, som just då var på Skånes hembygdsförbund, där hade jag nytta av den förmedling jag lärt mig tidigare och fick arbeta med källmaterial fast åt andra.
Sen sökte jag ett stipendium med en vän, Tina Westergren, via Altins stiftelse för ett projekt som ledde till en artikel, och det projektet gav mig fördjupning inför doktorandansökan. Jag deltog också i seminarier när jag kunde och var på en konferens där doktorander knutna till Linnéuniversitetet presenterade hur de jobbade på halvtid med sin forskning och på halvtid på sina fasta arbetet och då började jag undersöka om det fanns utrymmer för forskningsförbättring inom mitt eget arbete. Jag började identifiera vad som ”fattades” där och vad jag skulle kunna fylla för luckor.
– Var det så ditt ämne kom till?
– Ja, jag ordnade en seminariedag kring torpinventering och torparnas liv med mål att sammanföra den ideella och den akademiska sfären, och där deltog Martin Hansson (som forskat bland annat kring de obesuttnas arkeologi och i dagsläget är prefekt för institutionen). I samtal där identifierade jag den pusselbit jag själv skulle vilja syssla med: Torpens läge i landskapet, vilka faktorer som påverkade det och hur torparna organiserade sina platser.
Jag har inte grävt för jag är mer intresserad av det historiska och av levd historia. Grävning är inte den enda inriktningen inom arkeologi heller. Förmedling av ämnet är också ett roligt jobb, men forskning är roligast! Och för forskningssyften så finns inventering i fält, det är också fältarbete. Genom att göra inventeringar och veta vad man letar efter finns det möjlighet att hitta spår av mänsklig aktivitet som inte är inrapporterade, och när det kommer till torpinventering finns det också möjlighet att hitta lämningar som lokalbefolkningen har en relation till. Det gör inventeringen extra spännande. Eftersom inventeringar har gjorts på olika sätt, olika tätt och vid olika tillfällen för olika syften är registret fullt av luckor som det är tillfredsställande att fylla. Jag och några vänner har det som hobby, att hitta ett glest inventerat område och åka dit för att göra en inventeringsutflykt!
– Så hur gick din ansökningsprocess till sen?
– När jag bestämt mig för att göra ett riktigt försök ägnade jag en hel höst åt att läsa in mig på ämnet och själva ansökan skrev jag under sex veckor, heltid varje helg och flera timmar varje kväll. Hemmet fick min man ta hand om under den tiden. Jag insåg också att en kunskapslucka för det ämne jag ville studera var paleografi (gammal text) för att läsa kyrkböcker och liknande, så jag gick en kurs i det med. Det är den ansökan jag kom in på. Jag skrev också ansökningar till andra platser än Lund, men skickade aldrig iväg dem, jag visste att det var hit jag helst ville.
– Har du några tips du skulle vilja dela med dig av?
– Att hitta sin grej! Det ska vara något man går igång på som ska hålla en igång i fyra år. Identifiera en lucka inom din nisch som du skulle vilja fylla och läs in dig noga på vad andra gjort och på ämnets förutsättningar. Kolla också upp ditt tänkta material i förväg så du kan göra en avgränsning för din frågeställning. Identifiera egna kunskapsluckor också och fyll dem i förväg eftersom din möjlighet att utföra forskningen också bedöms. Jag har haft nytta av andra ämnen än de rent arkeologiska eftersom jag har en modernare kontext så det lyfte jag fram i min ansökan med. Ta hjälp av andra för att läsa igenom ansökan, det går fort att bli hemmablind så både ämneskunniga och andra kan vara bra att ha. Jag är inte uppvuxen i en akademisk miljö och det behöver man inte vara, det finns möjligheter att jobba akademiskt ändå men det kan vara svårare att tänka sig.
– Nu har det första året gått av din avhandlingstid, hur känns det?
– Det känns jättebra! Jag har vänner som doktorerat så min upplevelse möter förväntningarna. Jag har valt att lägga mitt studieår (en doktorandtjänst är tre års forskning plus ett års studier) i början för att komma in i det teoretiska. Det har inneburit en omställning från det praktiska i arbetslivet men det har gått bra. Jag har också engagerat mig i doktorandkåren och det är ett uppdrag som jag får förlängning på min forskningstid för. Det ger mig lite mer tid att tänka. Dessutom behandlar jag institutionen som en vanlig arbetsplats så det känns som att gå till jobbet och inte som att plugga. Jag tycker att det gett mig en god grund för att gå in i skrivandet.
Det tycker jag också det låter som, så stort lycka till med forskningen och skrivandet Sara, och tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!