Fanny Kärfve avslutade sin doktorandtid i mars 2022 med disputation av sin avhandling Greeting the visitor – A contextualising study of fauces-mosaics in Pompeii och är nu doktor i antikens kultur och samhällsliv. När jag fångade henne för några frågor om hennes upplevelse av doktorerandet i stort och ansökningsprocessen specifikt var hon dessutom så nypromoverad att doktorsringen kändes ovan på fingret och lagerkransen ännu färsk. Fanny fick uppleva flera olika sidor av promoveringshögtiden eftersom hennes dotter var en av kransflickorna och fick låna en klänning av Kulturen för det. För en förbipasserande åskådare är promoveringen kanonsalut vid domkyrkan och en parad av svartklädda individer, men för den blivande doktorn är det många års hårt arbete som ceremoniellt når sitt slut. Men Fanny säger att hon inte har vant sig vid tanken på att det är färdigt riktigt än. Eftersom hon är så inne i det fortfarande var det ett perfekt tillfälle att fråga om det hela. Det här blir en sammanställning av det samtal vi hade kring avhandlingen, livet och framtiden.
– Hur gick det till när du sökte?
– Jag sökte tjänst här i Lund tre gånger men hade också planer på att söka antingen utomlands eller vid en av de andra institutionerna med antikens kultur och samhällsliv här i Sverige. I Sverige är doktorerandet en anställning med alla fördelarna med en sådan, som anställningsskydd och föräldraledighet, men det är också en utbildning, och det spelade roll för var jag sökte. Mitt projekt rankades olika högt vid de olika söktillfällena. När man blir högt rankad får man ett utlåtande om sin ansökan och den använde jag för att förbättra min projektplan till nästa gång. De tittar då på ämnets relevans och ifall det finns en ny infallsvinkel till materialet, eller ett nytt perspektiv och ifall det är genomförbart. Den största förändringen jag gjorde var att minska projektets omfattning för att det skulle vara görbart under doktorandtiden, och det var tur för det växte sen ändå!
– Hur valde du ämne för din avhandling?
– Jag hade turen att vara med som student i Pompejiprojektet (ett projekt som drevs av dåvarande professorn i antikens kultur och samhällsliv här på institutionen) och där hittade jag mitt material och insåg att ingen annan hade gjort något med det. I projektet fanns också människor som lyssnade på frågor och uppmuntrade att jag skulle ta det vidare, men jag bad ingen om hjälp att läsa projektbeskrivningen innan ansökan eftersom jag inte ville utsätta dem för en jävsituation. Men efter att jag hade börjat skriva på en ansökan pratade jag mycket med folk som själva skrivit ansökningar t.ex för utgrävningar, och jag frågade andra doktorander om hur de skrev sina ansökningar. Det hjälper till att höra hur andra gjort.
– Har du några tips till den som söker en tjänst nu?
– Just för antiken är det jätteviktigt med språk! Inte bara det att institutionen i Lund kräver antika språk för att komma med i rankningen utan även moderna språk är viktiga. Mycket av forskningen är skriven på annat än engelska, så tyska, franska, italienska och grekiska är bra att läsa och förstå. Det kommer att tas med i bedömningen av ansökan. Att ha en realistisk förväntning och veta vad man ger sig in på, att drivas av en viss form av envishet och nyfikenhet. Och förstås en genuin kärlek till antiken.
– Vad har varit svårt och vad har varit roligt under tiden?
– Det svåraste har varit den tidsaspekten. Att sätta upp ramar för sitt projekt och en tidsplan, och att sätta punkt! Man kan inte hålla på och nysta i det oändliga. Så att göra det hanterbart var svårt. Att bli förälder under doktorandtiden var inte alls så svårt som man kan tro, det förlänger tiden det tar bara. Det roligaste har varit att vara en del av ett sammanhang, att ha kollegor och en arbetsplats och att få ta plats i ämnet rent vetenskapligt.
– Vad händer för dig efter den här milstolpen?
– Jag har blivit beviljad ett stipendium för att påbörja ett nytt projekt som avhandlingen gett uppslag till. Så det bär av till Ostia!
Tack Fanny för att du tog dig tid, vi ser fram emot din fortsatta forskning!